Väder Malå

Malå ligger mitt i Västerbottens inland och är en del av Lappland.
Välkommen till Malå – med allt så nära. Här kan du hitta ditt äventyr!

Bebyggelsehistoria

Tiden före 1900
Perioden 1900-1920
Perioden 1920-1945

Tiden före 1900
 
Malåområdet har sedan 1500-talet tillhört Piteå Lappmark, men boplatsfynd på samhällets sydligaste udde vittnar om att jägare och fiskare från kusten allt sedan stenåldern sökt sig hit upp. Under 1500- och 1600-talen fiskade kustbefolkningen i s k ”fjällträsk” inom området. Den goda tillgången på vilt och fisk var förutom renskötseln förutsättningar också för samerna i trakten. Malåsamernas skogsrenar har givit upphov till en mer stationär form av renskötsel.

En kolonisering av lappmarkerna uppmuntrades från statligt håll och underlättades från och med 1673 av särskilda plakat och reglementen bl a utlovades skattefrihet och frihet från mantalspengar och knektskrivning. I Pite lappmark fördröjdes dock nybyggarverksamheten. Malåträsk, nuvarande Malå samhälle, som hörde till de första nybyggena, togs upp först omkring 1770. Här finns naturliga slåttermarker som möjliggjorde boskapsskötsel. Åkermarken i socknen omfattade hundra år senare cirka 400 tunnland. Även en del av samerna blev nybyggare.

Vid sidan av jordbruk och bodkapsskötsel fick skogsbruket ökad betydelse under 1800-talets slut. Avvittring genomfördes i Malå socken 1887 och då de avgränsade ägorna genomgick laga skifte från år 1890.

Malå blev egen socken först 1880, dessförinnan tillhörde området Arvidsjaur socken. Det stora avståndet till sockenkyrkan aktualiserade redan vid slutet av 1700-talet behovet av ett eget kapell vid Malån. Först 1852 kunde ett kapell invigas i Malåträsk.

Kapellets tillkomst medförde större självständighet. Banden med Arvidsjaur bröts så småningom och ersattes av en utökad kontakt med Norsjö och kustlandet. Vägen mellan Malå kapellplats och Norsjö byggdes under 1870-talet.

Genom kapell- och vägbygget blev Malåträsk en viktig handels- och samlingsplats i området. Här inrättades postkontor och skola efter 1800-talets mitt och hit stationerades läkare 1890.

1861 blev Malå egen kommun. Invånarantalet i området ökade från 715 personer år 1850 till 2 521 personer år 1900.

Malåträsk var en typisk jordbruksby. På lagaskifteskartan från år 1890 återfinnes i byn cirka 65 hus fördelade på jordbruksfastigheter. Gårdarna är grupperade utmed den i öst-väst gående landsvägen mot Norsjö, vid vägen på Bynäset och längs Sunnanviksvägen. Tjamstanberget och  Malåträsket utgör naturliga bebyggelseavgränsningar i öster och i sydväst. På Norsjövägens norra sida ligger kyrktomten med kyrkan från 1852 och norsost därom ”kyrkovallen”. Vid laga skiftet 1890 lades ett kyrkstadsområde ut – Kyrkstaden 1 och 2. Här uppfördes tre kyrkstadshus (ett större med 21 enrumslägenheter och två mindre) samt en stor affärs-byggnad med magasin. Dessa byggnader brann ner 1909.

Beträffande såväl språket som byggnadskulturen hänger Malå samman med Skellefteåområdet. Byggnadsbeståndet under 1800-talet skilde sig föga från vad Skelleftedalen i övrigt uppvisade. I byn utgjordes manbyggnaderna av enkel- och parstugor i liggtimmer med varierande ekonomi-byggnader som bodar, ladugårdar, lador och logar, mestadels även de i timmer. Gårdarna var kringbyggda med tre eller fyra längor.

Upp

 
Perioden 1900-1920

Staten och skogsbolagen blev efter avvittringen de största skogsägarna i Malå kommun. Skogsbruket kom mycket snart att bli områdets huvudnäring och många fick sin utkomst från avverkning, timmerflottning och tjärbränning. Skogsprodukter, pälsverk och skogsfågel var viktiga handelsvaror, Transporterna sköttes av forkörare till och från Bastuträsk station och Skellefteå.

Vid 1900-talets början uppmuntrades lappmarkskoloniseringen på nytt av myndigheterna. Kronans mark arrenderades ut. Kronotorpens epok tog sin början.

Från 1910 till 1920 ökade befolkningstalet i socknen från 2 895 till 3 270 personer. Såväl för bönder och skogsarbetare som för kronotorpare kom Malå kyrkby att spela en stor roll som handelscentrum. Flera handelsmän etablerade sig vid landsvägen genom byn, som därmed förvandlades till ”Storgata”. När kyrkstadshusen brann ner 1909 flyttades tyngdpunkten i byn till Storgatan.

Det växande samhället fick sin första industri 1910, då AB Källvik startade ett ångdrivet cirkelsågverk, en hyvel och en kvarn med sammanlagt 10 anställda.

Föreningslivet var ännu outvecklat. Malå missionsförening bildades dock 1901, som lokalförening till svenska missionsförbundet. Deras timrade bönhus från 1906 är nu rivet.

Bynäset behöll ännu under denna period sin agrara bebyggelsekaraktär. Området delades av den i nord-sydlig riktning inhägnade bygatan. Näsets norsöstra del bestod av obebyggd sankmark inte särskilt lämpad för bebyggelse. Bebyggelsebilden börjar förändras omkring 1915 i och med att Domänverket uppför sin kontorsbyggnad på central plats på näsets västra sida. Här hade också missionshuset sin plats från 1906, på samma plats där det nuvarande missionshuset ligger.

Malå affärsbyggnader och boningshus under denna tid uppfördes huvudsakligen i liggtimmer i en eller en och en halv våning. Väggarna kläddes utvändigt med träpanel av stående och liggande fasspontsbräder, som målades med ljusa oljefärger i anslutning till den paneltyp, som vid denna tid förekom i såväl Bastuträsk som i Norsjö. För enklare byggnader var rödfärgad stående locklistpanel vanligast.

Domänverkets byggnad uppvisade en i Malå avvikande byggnadsstil. Den uppfördes efter standardritning i två våningar i stående plankstomme med rödfärgad stående locklist och valmat tak.

Upp

Perioden 1920-1945 

Under 1920-talet var skogsbruket och handeln ännu de viktigaste inkomstkällorna i Malå kommun. Krigsårens stora efterfrågan på träkol gav Malåborna möjlighet till goda extrainkomster. Redan på 1920-talet inleddes provborringar efter malm i kommunen, som ligger inom Skelleftefältets malmrika område. Någon gruvdrift kom dock inte igång förrän 1941 då Bolidenbolaget började exploatera gruvorna i Lainejaur och Adak.

Malmbrytningen och skogsnäringen gav underlag för en del mindre serviceindustrier, som i de flesta fall fölades till kyrkbyn. Här inrättade också Sveriges geologiska undersökningar (SGU) ett lokaltkontor 1940. Befolkningen i kommen fortsatte att öka. Från 1920 till 1940 steg antalet invånare från 3 270 till 4 537.

Kyrkbyns karaktär av centrum i kommunen blev alltmer uttalad. Skolväsendet byggdes ut och kommunens arbetsstuga som invigts 1912, fick en egen byggnad 1925. En sjukstuga kunde tas i bruk 1925 och samma år fick byn dagliga postförbindelser.

I den växande tätorten började föreningslivet bli mer aktivt. En IOGT-förening bildades 1925 och ungefär vid samma tid grundades en pingstförsamling. Det fackliga föreningsarbetet tog sin början först på 1930-talet.

1936 utsågs kyrkbyn i Malå kommun till municipalsamhälle under namnet Malåträsk, Detta skedde mot Malåbornas egen önska, man uppfattade municipbildningen som ett försök från myndigheternas sida att få större inflytande över samhällets utveckling. Municipet bestod inte längre än till 1952.

Bebyggelsen i kyrkbyn utbredde sig på 1940-talet över ungefär lika stort område som vid seklets början, men hade förtätats och förändrat karaktär. Storgatan blev i centrum en alltmer utpräglad affärsgata – längre bort kantades den av bostadshus. Kyrkstadsområdet från 1890 – kvarteren Kyrkstaden 1 och 2 – skänktes av staten till Malå kommun 1927. Det delades in i småtomter för enfamiljshus på 1939-talet.

På Bynäset ersattes den äldre jordbruksbebyggelsen av enfamiljshus i nyutlagda kvarter under denna period.

De flest av bostadshusen (ca 17) uppfördes med s k egnahemslån. Egnahemshusens utseende har beskrivits i avsnittet om Bastuträsk. I Malå var dessa villor enklare och inte så utsmyckade som i Bastuträsk och Norsjö.

Upp

Källa:
Kulturhistorisk beskrivning av bebyggelsen i Bastuträsk, Malå och Norsjö tätorter: inventering och bevarandeförslag 1978.
Genomförd av Västerbottens museeum.
Förlag:Västerbottens museeum i Umeå 53 sidor, illustrerad.

Sidan uppdaterades senast 2017-10-27